Saknaden är stor
Det kanske känns konstigt för många. Det är bara dem i samma sits som mig som verkligen kan förstå. Förstå besvikelsen, tomheten, viljan och suget. Man kan göra annat, självklart. Men när man sedan 7-8 års ålder spelat innebandy 2-7 gånger i veckan och tyckt att det är en stor del av den jag är så är det inte så lätt att bara släppa. Dessutom när jag inte valt det själv utan en skada ska få avgöra.
Har varit borta i 1.5 år nu. Och varje gång jag kommer in i en hall så stiger värmen i kroppen. Ljuden, lukten och känslan. Känslan av nervositet och ren och skär glädje. Känslan av ett andra hem. Jag saknar det, varje dag.
Jag saknar allt det gav mig. Träningen, spelet, laget, glädjen och viljan att bli bättre. Bättre själv och bättre tillsammans. Att få vara helt slut, att få vara stolt och besviken. Jag saknar allt.
Jag vet inte om jag kommer kunna spela igen. Det är fortfarande ett frågetecken, ett stort sådant. Min sjukgymnast och läkaren tror att jag kommer kunna spela men de kan inte lova något. Bara framtiden kan visa.
Bara framtiden kan visa...
jag vet precis hur du känner..... :(<3
