Nervös
Nervositet. Det var länge sen jag kände det. I alla fall den här sortens nervositet. Ni vet när man vill göra ett bra första intryck. När man försöker förutspå hur allt kommer eller kan bli, men när man egentligen inte har en blekaste aning. När man inte vet hur mottagaren kommer att reagera, är de med eller mot. Vad sägs när kulissen dras ner?
Idag ska jag ut på planen igen. För första gången sedan maj. Men denna gång är det andra spelregler som gäller. Jag är nu spelande tränare, vad det nu kommer innebära. Tränarna gillade mig, men man vet aldrig vad tjejerna kommer tycka. Tjejer kommer alltid vara tjejer. Och jag är inte så mycket äldre än de jag ska träna/spela med/för. De är 94-97 or och med facit i hand så vet jag både hur jag själv var och hur tjejer i den här åldern fungerar. Men jag ska inte ha förutfattade meningar. De kanske är änglar hela bunten, i wish. Ska bli otroligt kul att gå ut på planen igen. Känna känslan och lira med boll och klubba igen. Hoppas att knät håller bara. Ska förresten till en kirurg om exakt 2 veckor och se om det blir operation eller ej. Men att vara tränare känns också kul. Ett sådant ansvar, precis vad jag vill.
Igår körde jag Body Combat. Ännu ett roligt pass som jag faktiskt kan tänka mig att köra varje vecka. En kampsport där du enbart visualiserar din motståndare. Jobbigt är bara förnamnet. Rekomenderas till de som vill ha ett ordentligt träningspass som får dig att svettas och känna dig slut efteråt (beror lite på vem som leder också). Efter träningen blev det varma mackor framför idol. Bra dag.
