liefvergrens

Riktigt värdelös dag. Mina tankar bara flyger omkring, men fastnar inte riktigt på en trygg punkt. Det blev jobbigare att bo här när man var tvungen att lämna allt igår. När man fått en stund med det som var vardag. När man känner att varje sekund är värt allt och när man har så mycket att säga att man inte får ur sig någonting. När man bara ler åt stunden. När man nöjer sig med ögonblicket, som sedan dunstar och verkligeheten tränger sig på igen. Tårarna var nära igår. Det kändes konstigt att åka tillbaka till Gotland, det kändes inte rätt. Visst trivs jag. Men det är inte som hemma, eller borta. Jag har André och det är jag tacksam för. Men han är inte alltid här. Han jobbar 7-16.30 sen tränar han 4-5 gånger i veckan + matcher. Och matcher. Han kommer åka bort helg efter helg och jag blir kvar. Helgerna är ju den tid vi har för varandra. I veckorna har vi max 3 timmar per dag tillsammans. Och nu när en del helger går bort blir min ensamhet allt större. Jag hoppas på något. Ett jobb, någon att umgås med. Så jag slipper ensamheten. Håller på att bli galen. Kommer snart att börja plugga något bara för gemenskapen. Den enda gemenskap jag får är genom gymmet och självklart från André, vilket är värt allt. Men det är när han inte kommer vara här som jag behöver någon att prata med. Annars kommer jag bli galen. Galen av att höra mina egna tankar som pågår i mitt huvud. Över spekulationer hit och dit om allt och ingenting. Jag ångrar inte att vi flyttade hit, det är inte det. Men jag behöver någon. Jag behöver en vän...